top of page
  • mariawaxin

Hon bara förbereder sig

Uppdaterat: 5 dec. 2022

Ibland tänker man på något under en lång tid. Tankarna kommer. Och går. Däremellan kan det gå månader, eller år. Många år. Man vill, men så kommer något emellan. Man vill igen, men så verkar det för krångligt. Eller så är tanken på det man vill motbjudande för man vet att det kräver en stor insats; disciplin och t o m att övervinna rädsla.

Den här veckan har jag gjort två sådana här saker, som jag har tänkt att jag vill göra, men skjutit upp under lång tid.


Surdegsbak


Den första tanken, som jag nu har manifesterat, var att baka surdegsbröd. Allteftersom vi blir mer och mer självförsörjande, och därmed handlar mer och mer sällan i butik, växte tanken på att sluta köpa bröd. Det lilla vi handlar nuförtiden handlar vi mest på Reko-ringen i Karlshamn. Lokala ekologiska uppfödare och odlare säljer sina förstklassiga produkter på Facebook*, som man sedan hämtar upp på en bakluckesutlämning på en parkeringsplats. Väldigt smidigt och trevligt. Eftersom våra ankor har haft "äggtorka" sedan i maj, då vår drake blev tagen av örnen, har vi behövt köpa ägg. Någon gång köper vi även kyckling och naturbeteskött, eller lyxar till med eldost och glutenfri ostkaka från en getfarmi närheten. Bröd är det tyvärr sällan någon som säljer.

Men åter till bakningen.




Att Rikard håller på och lägger om sin kost radikalt bidrog naturligtvis till att tankarna på att baka eget nyttigt bröd pockade på. Så jag tittade, återigen, på en massa You Tube filmer om surdegsbakning, tog sats och satte igång. Jag blandade fullkornsrågmjöl med vatten, som jag sedan matade med nytt mjöl och vatten i 7 dagar. Min kultur kändes fastare och inte lika levande, som på filmerna, men på åttonde dagen bestämde jag mig för att det var dags att äntligen göra degen och att "bygga styrka", forma och "fermentera". Mitt bröd skulle inte bli glutenfritt, men jag använde den gamla sorten Ölandsvete, som har en helt annan slags gluten. Tänker att detta gluten i kombination med surdegen gör brödet både mer lättsmält och nyttigare. 12 timmar tog det att stretcha, vika och jäsa degen och klockan hann bli 20 00 innan det var dags att sätta in brödet i ugnen. Det var svårt att inte provsmaka när det efter en halvtimme hade uppnått sina 95 grader, men vi försöker att låta bli att äta efter 19 00, så det fick vänta till frukost nästa dag.


Eget fullkornsbröd!

Säkert skulle den tyskamerikanske superbagaren Heindrick i filmerna ha sett mitt bröd som misslyckat, eftersom det in blev lika högt som hans, men jag tyckte faktiskt att det både blev vackert och ........ hör och häpna, gott! Jag vågade knappt smaka, men när Rikard gav tummen upp provsmakade jag mitt allra första surdegsbröd, och blev glad över resultatet; ett saftigt och välsmakande fullkornsbröd! Gjorde inget att det inte var så stora hål i det eller att det inte var så högt. Alla dessa förberedelser var värt det och jag kände mig både stolt och motiverad att fortsätta. Nästa steg är att baka ett bröd av alla slattarna, som man tar bort när man matar kulturen. Det står faktiskt redan och jäser på spisen. ;)


Med livet som insats


Nu till förverkligandet av nästa tänka. Den är lite mer heroisk, om jag får säga det själv. Med livet som insats är väl att överdriva, men för mig är känslan på den nivån. Rikard har ju gjort det i alla tider, och under våra sju år tillsammans har han gjort det minst 9 av årets 12 månader. Så har han klarat sig bättre från förkylningar också, eller CV19, som de kallas nuförtiden.

Ja, det är kallbad jag skriver om. Jag har länge tänkt att jag borde. Men tanken har stannat där, och jag har undvikit det, haft ursäkter och skjutit upp. Tanken på att gå ner i det iskalla har känts omöjligt. Usch!

Förra året byggde vi en liten bastu och i år har Rikard gjort en jättefin ljusanläggning, för att det ska vara lättare och säkrare att gå ner till sjön. Och för att jag inte ska behöva gå ner i mörkt vatten. Så igår kväll skulle jag äntligen göra honom sällskap. Kunde inte njuta av bastun eftersom jag bara tänkte på att jag snart var tvungen att gå ner i det 4-gradiga vattnet. Jag hällde på extra med vatten på bastustenarna för att bli ännu varmare och när svetten rann tog jag min handduk och gick ut på den upplysta bryggan. "Vänta inte!", sa Rikard. "Tveka inte! Då blir benen för kalla och du kommer att ångra dig. Gå bara nerför trappan och kasta dig i." Han vet hur jag brukar sjåpa mig på sommaren.

Tveka inte! Tveka inte!, sa jag till mig själv medan jag tog steg för steg nerför den hala trappan med mina gula foppatofflor.

Bilden är från ett annat tillfälle, en tidig morgon i maj tror jag att det var.

När jag kände botten under mina fötter var tiden för tänkande över, och trot eller ej, jag gjorde det. Jag kastade mig ner i det mörka kalla kalla, med huvudet under ytan och allt. Sen flög jag upp ur vattnet och upp till handduken på räcket.

Jag gjorde det! Jag hade äntligen gjort det!

Med ett stort leende gick jag in i bastun igen. Nu kunde jag njuta av den sköna värmen och Rikards beröm. Kände att något hände i kroppen, för att inte tala om i knoppen.

Den långa förberedelsetiden är över. Nu när jag inte längre står i vägen för mig själv, väntar nya upplevelser. Och kanske förhoppningsvis även en bättre hälsa. Bättre sent än aldrig!



*) När vi fick hem de nya hästarna kände jag behov av att få kontakt med hästmänniskor och framförallt islandsfolk, så efter 7 månaders uppehåll skapade jag ett nytt konto på Facebook. Den här gången dedikerat till enbart hästar och gårdsliv. Jätteskönt att bara se det som intresserar en. (Det finns mycket som intresserar mig, men just nu väljer jag att fokusera på hästar. :))

31 visningar
sidhuvud_gra4070_edited.jpg
Black on Transparent.png
bottom of page