Alla vi är under utveckling.
Alla vi har våra nuvarande omständigheter att försöka leva i.
Alla vi har vi våra frågetecken om framtiden.
Alla vi gör så gott vi kan. Eller inte. I andras ögon.
Alla vi behöver varandra.
Alla vi är allt vi har.
Som vi är idag.
Jag är inte den jag var för ett år sedan.
Om ett år har jag kommit ännu längre i utvandringen
ur mitt ego.
Inom mig har jag en hjälp,
Livets Ande,
som korrigerar, stärker, avråder, visar, lär.
När jag lyssnar hör jag.
"Jag går med dig. Jag hjälper dig. Vi prövar igen. Ok, det fungerade inte fullt ut idag, men jag vet att du kommer att förstå nästa vecka, eller om ett år.
Jaha, det känns som om dina sår vägrar att läkas. De gör för ont för att du ska våga försöka. Ok, jag förstår. Jag kan vänta.
Förr eller senare kommer du att våga låta dig ledas.
Förr eller senare kommer du att leda. Lita på mig. Jag är här. Hela tiden. Jag kan stegen.
Snubblar du så håller jag,
Faller du så lyfter jag.
Vill du pröva?
Ibland kan det vara bra att få en tvingande knuff?
Första steget är att förlora fotfästet.
När du förlorar dig själv till mig blir stegen lättare. Liksom svävande, till och med lustfyllda. Och smärtan du fruktade har du redan glömt.
Lita på mig."
Alla vi har vårt bagage att släppa taget om. Och jag fattar den utsträckta handen och tar första steget.
